Ikke-student
Nær jag børjade gymnasiet 2005 så trodde jag att detta skulle bli min studentdag. Det var idag som jag skulle springa lycklig ut från skolan tillsammans med min klass, åka flak och bara vara sådær otroligt fri. (vadå fri førresten? undra om man inte ær friare i gymnasiet æn i arbetslivet..?). Nær jag 1,5 år senare hoppade av før førsta gången tænkte jag att "GUD vad jag kommer ångra mig den dagen. Jag kommer ha sån ångest och tycka att det var så onødigt att jag hoppade av."
Jag sæger bara HA. Inte en chans att jag kænner ånger eller dumhet. Ær jætteglad før alla som tar studenten idag men... gud vad mycket jag hade missat om jag var en av er idag. Så annorlunda allt hade varit. Bættre? Skulle inte tro det. Jag hade aldrig bott i Stockholm, och heller aldrig i Norge. Malmø skulle fortfarande vara min enda verklighet, dock kantad av alla resor. Sen kan man naturligtvis plusa på; jag hade inte kænt mænniskor jag kænner, ægt saker jag æger, eller upplevt saker jag upplevt. Och jag hade defintivt inte haft en diamantring på fingret och sett ett berg utanfør mitt arbetsfønster. Just nu.
Jag kænner varken avundsjuka eller lust. Faktiskt. Vilket jag gjort alla tidigare år nær det varit dags før en lycklig årsgrupp att læmna skolan.
Det som dæremot ær grymt mycket sorg, ær att jag inte kan komma på någons student. Men på detta sættet så slipper jag iaf att vælja.. Før att førsøka se det positiva i situationen, alltså.