I wanna be the one to walk in the sun

Nyss hemkommen från 1,5 vecka i Stockholm. Galet mysigt måste jag säga och fint med nyårsfirande och hela köret. På fredagen var vi ute på 90's! :) Jag träffade en kille som såg ut precis som Andreas. Tyvärr så var han inte alls så. Och allt för medveten om att han kunde få vilken tjej han ville. Så jag smet ganska fort.
Jag blir så trött på mig själv. Samma sak varje vecka. Alltid detta onödiga. Så himla onödigt. Men just då - så himla nödvändigt. Varför, varför, varför?

Jag vet ju att de kommer ju aldrig till att hålla min hand hela natten, de kommer aldrig klä av mig för att sedan lyfta upp och bära in mig i sovrummet, inte heller mata mig med glass eller vilja bygga mig en garderob som man styr med fjärrkontroll. Och ligger jag & spyr en hel natt en av de första gångerna vi sover tillsammans så kommer de snarare bli äcklade än ligga och hålla om, klappa på och pussa natten igenom trots väckarklocka som ringer 06.00 nästa morgon till ny arbetsdag. Och inte stolt visa upp mig för sina arbetskamrater, kompisar, familj och varenda idiot vi träffar på, eller ha samma oändliga lycka, kärlek och omtanke i blicken. Ligga och pussa sönder hela min kropp en hel natt med orden 'okej, NU ska jag låta dig vara ifred', för att sedan börja igen. Gång efter gång. Komma timmar försent till jobbet för att inte vilja lämna mig, och därefter rusa hem tidigare för att överasska med ett 'vad fin du är', och flyga över mig. Och inte att de skulle kunna tänka sig att slänga bort saker de egentligen vill spara eller vara beredda att ändra om hela sin livsstil. För min skull.

Men inget av det här är ju något jag egentligen vill ha. Jag vill ju ha något för kvällen. Vara fri att göra vad jag vill dagen efter. Så varför jämför jag med något som jag inte ens vill ha. Eller?