Och där tog sagan sitt slut.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Detta kommer bli så himla jobbigt, jag vet inte ens vad jag ska skriva och jag gråter redan. Min chef såg att jag var ledsen i torsdags och tog med mig in på kontoret. Jag bröt ihop och satt och grät i säkert en timme. Jag kan ringa henne närsomhelst och hon möter mig på tre minuter. Om jag behöver prata. Men ja. Nu är det slut. Nu är det verkligen det. Det är åtminstone en paus. Ett uppehåll. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Och fråga inte varför. För jag orkar inte. För jag vet inte. Det var den enda utvägen. Jag måste få komma bort. Jag måste få hitta mig själv igen och en gång för alla ta reda på vad jag vill med mitt liv. Jag kan inte säga säkert om det kommer bli vi igen, men jag kan säga att jag hoppas och åh, vad jag vill.
Men det känns så konstigt.
På kylskåpet hängde lappar med de sötaste namnen vi kunde komma på, vi hade varit och julhandlat hela dagen, skulle få svar från lägenheten nästa dag och plötsligt....tog det bara stopp.
Så ja. Nu flyttar jag hem till Malmö igen. Till min mamma och hennes stöttande kommentarer. "Men ni var ju så söta tillsammans så det finns inte" "Det kändes verkligen som om det var det rätta" "Du kommer aldrig kunna hitta en bättre kille" "Det var ju det enda ljuset i mitt liv när allt var så jobbigt här hemma, att veta att ni har det så bra" eller den bästa; "Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat göra slut med en kille, för att jag kan inte göra någon ledsen".
Nej, TACK SÅ MYCKET MAMMA, nu känns det genast mycket bättre. :( :(:(:(
Här hemma är dagarna precis som vanligt, men ändå totalt annorlunda. Vi bor fortfarande tillsammans, och beter oss som om vi vore tillsammans. Vi berättar att vi älskar varandra hundra gånger om dagen, pussas innan vi går, har kanske ännu bättre sex än någonsin (finns inte längre tid till något förutom det alldeles extraordinära!), och håller om varandra under samma täcke genom nätterna. Vi bakar pepparkakor, leker i snön och tittar på julkalendern tillsammans.
Dock gråter vi som aldrig förr och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte se honom ledsen hela tiden. Jag vill inte själv vara ledsen hela tiden. Vi kramas, gråter och håller om varandra. Hele dagarna igenom. Och allting är bara så sorligt. Jag klarar inte detta.
Men någonstans vet jag. Att detta är den enda utvägen.............................
Och fråga inte varför. För jag orkar inte. För jag vet inte. Det var den enda utvägen. Jag måste få komma bort. Jag måste få hitta mig själv igen och en gång för alla ta reda på vad jag vill med mitt liv. Jag kan inte säga säkert om det kommer bli vi igen, men jag kan säga att jag hoppas och åh, vad jag vill.
Men det känns så konstigt.
På kylskåpet hängde lappar med de sötaste namnen vi kunde komma på, vi hade varit och julhandlat hela dagen, skulle få svar från lägenheten nästa dag och plötsligt....tog det bara stopp.
Så ja. Nu flyttar jag hem till Malmö igen. Till min mamma och hennes stöttande kommentarer. "Men ni var ju så söta tillsammans så det finns inte" "Det kändes verkligen som om det var det rätta" "Du kommer aldrig kunna hitta en bättre kille" "Det var ju det enda ljuset i mitt liv när allt var så jobbigt här hemma, att veta att ni har det så bra" eller den bästa; "Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat göra slut med en kille, för att jag kan inte göra någon ledsen".
Nej, TACK SÅ MYCKET MAMMA, nu känns det genast mycket bättre. :( :(:(:(
Här hemma är dagarna precis som vanligt, men ändå totalt annorlunda. Vi bor fortfarande tillsammans, och beter oss som om vi vore tillsammans. Vi berättar att vi älskar varandra hundra gånger om dagen, pussas innan vi går, har kanske ännu bättre sex än någonsin (finns inte längre tid till något förutom det alldeles extraordinära!), och håller om varandra under samma täcke genom nätterna. Vi bakar pepparkakor, leker i snön och tittar på julkalendern tillsammans.
Dock gråter vi som aldrig förr och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte se honom ledsen hela tiden. Jag vill inte själv vara ledsen hela tiden. Vi kramas, gråter och håller om varandra. Hele dagarna igenom. Och allting är bara så sorligt. Jag klarar inte detta.
Men någonstans vet jag. Att detta är den enda utvägen.............................
Kommentarer
Postat av: Sanne
Aggi. Jag ska sitta med dig på prästgatan i evigheter tills allt som nånsin funnits inom dig kommit ut. Du var verkligen en av dom bästa när jag nästan var lite i samma situation. Eller, det är iofs jävligt likt fast ändå tvärtom ju. Hursom, jag älskar dig!
Postat av: Gabbi
Men hjelp aggi. Nu fick jag en chock, och torar i ogonen, po riktigt. <3 Jag vill inget annat en att du ska vara lycklig, jag vill gora dig lycklig. Jag ska stotta dig genom vad som helst, det hoppas jag du vet.. Jag elksar dig!
Postat av: Sandra
Finns hos dig varje liten sekund <3 kommer stötta dig hela vägen. Jag älskar dig <3
Trackback