Solros på Balkong
En sak som jag har tänkt på är att jag återupplivar min blogg nästan lika ofta som jag skriver i den.
Det är nog ett tydligt tecken på att något är fel.
Så därför tänker jag hoppa över den biten idag. Och helt enkelt accpetera att jag är en dålig bloggskrivare!
Yes.
Dagens erkännande!
Idag mår jag inte alls bra, och jag har mått äckelmagsjukedåligt hela natten och för att inte tala om kvällen innan. HAHA. Jag vill nästan skratta åt minnet på tunnelbanestationen.
Det vill nog inte resten av folket som befann sig där då.
En smula äcklade men det hör till.
Så när jag slutligen kom hem alldeles för sent på natten och fick duscha bort allt äckel och tvätta mina kläder (och okejdå, suttit lite vid datorn) var klockan sex och jag tänkte att "imorgon ska jag verkligen inte jobba, jag ska SOVA!". En timme senare bankar det på min dörr.
Det visar sig att Alex också är sjuk och att jag måste ta hand om honom över dagen. HURRA. :(
Dessutom så har jag förlorat mitt ena jobb. Hurra igen. Dom hade inte råd längre, och egentligen så behövdes det faktiskt inte. Dom hade bara försökt klara det för att barnen tyckte att det var så kul när jag kom.
HEJDÅ TILL 2400KR I MÅNADEN.
Nej, snart vill jag inte vara här längre. Jag klarar inte av det. Fel, fel, fel.
Vad trodde jag egentligen om mig själv från början?
Förra veckan var jag i skåne på hemlig visit ! :D Hihihi.
Jag tycker om att överasska! :D Mjao.
Jag tycker också om att åka tåg tjugo över fem på morgon!
Jag tycker inte om att jag egentligen skulle hinna med att åka till Danmark, men att det varken fanns tid eller pengar för det. Suckis.
Jag tycker inte heller om japaner som ställer sig två centimeter bort och mumlar på japanska om "make love" och "i love you" när man står med choklad och väntar på Mimmi utanför hennes jobbintervjus-port.
Däremot tycker jag om att springa ifrån sådana japaner när Mimmi väl kommer ut. HAHAHA.
På torsdagen kom jag till skolan. IIH. <3 Mysdag.
Först hittade jag några från min klass att prata med på vägen upp, sedan gick jag ett litet varv för att hitta andra roliga människor. Och mitt i allt kom Ariel. Massa glädjeskutt & långa kramar.
Sedan kom Gabbi inspringandes i mig, <3 och Mimmi, och Caroline.
Dessutom fick jag träffa batmans, Henriettsöt, Emma, fler klassis och en och annan lärare. FINT. Haha.
Och Anna & Sanne på kvällen. WOHO. Det kändes fint.
Tågresa hem var inte alls lika fint. Jag var äckeltrött och sov mest hela tiden. När jag kom fram var jag genomäcklig, nyvaken, och sömngråten i hela ansiktet. Det var inte alls kul.
Och för att göra allt ÄNNU bättre så kommer någon himla afrikan och säger "Wow, vilken paj!", utan att ens vara ironisk. Det var så ironiskt sorligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta.
Jag ville inte vara någon degkantat rund maträtt, JAG VILLE HEM.
På Lidingötåget var det jätteskumt för jag träffade (eller okejdå, men båda reagerade verkligen på varandras närvaro så nu får det heta så), en kille som jag verkligen visste vem det var.
Men jag kunde inte komma på det, men jag HAR verkligen träffat honom förut!
Och jag visste verkligen att han skulle gå av i Brevik, och det var så självklart att han också gjorde det.
Och han måste känt igen mig också, eller så störde han sig bara på att han inte längre fick ha ett helt fyrasäte för sig själv. HAHAHA, vid närmare eftertanke så är det nog mer logiskt.
Jag borde sova! :)
Det är nog ett tydligt tecken på att något är fel.
Så därför tänker jag hoppa över den biten idag. Och helt enkelt accpetera att jag är en dålig bloggskrivare!
Yes.
Dagens erkännande!
Idag mår jag inte alls bra, och jag har mått äckelmagsjukedåligt hela natten och för att inte tala om kvällen innan. HAHA. Jag vill nästan skratta åt minnet på tunnelbanestationen.
Det vill nog inte resten av folket som befann sig där då.
En smula äcklade men det hör till.
Så när jag slutligen kom hem alldeles för sent på natten och fick duscha bort allt äckel och tvätta mina kläder (och okejdå, suttit lite vid datorn) var klockan sex och jag tänkte att "imorgon ska jag verkligen inte jobba, jag ska SOVA!". En timme senare bankar det på min dörr.
Det visar sig att Alex också är sjuk och att jag måste ta hand om honom över dagen. HURRA. :(
Dessutom så har jag förlorat mitt ena jobb. Hurra igen. Dom hade inte råd längre, och egentligen så behövdes det faktiskt inte. Dom hade bara försökt klara det för att barnen tyckte att det var så kul när jag kom.
HEJDÅ TILL 2400KR I MÅNADEN.
Nej, snart vill jag inte vara här längre. Jag klarar inte av det. Fel, fel, fel.
Vad trodde jag egentligen om mig själv från början?
Förra veckan var jag i skåne på hemlig visit ! :D Hihihi.
Jag tycker om att överasska! :D Mjao.
Jag tycker också om att åka tåg tjugo över fem på morgon!
Jag tycker inte om att jag egentligen skulle hinna med att åka till Danmark, men att det varken fanns tid eller pengar för det. Suckis.
Jag tycker inte heller om japaner som ställer sig två centimeter bort och mumlar på japanska om "make love" och "i love you" när man står med choklad och väntar på Mimmi utanför hennes jobbintervjus-port.
Däremot tycker jag om att springa ifrån sådana japaner när Mimmi väl kommer ut. HAHAHA.
På torsdagen kom jag till skolan. IIH. <3 Mysdag.
Först hittade jag några från min klass att prata med på vägen upp, sedan gick jag ett litet varv för att hitta andra roliga människor. Och mitt i allt kom Ariel. Massa glädjeskutt & långa kramar.
Sedan kom Gabbi inspringandes i mig, <3 och Mimmi, och Caroline.
Dessutom fick jag träffa batmans, Henriettsöt, Emma, fler klassis och en och annan lärare. FINT. Haha.
Och Anna & Sanne på kvällen. WOHO. Det kändes fint.
Tågresa hem var inte alls lika fint. Jag var äckeltrött och sov mest hela tiden. När jag kom fram var jag genomäcklig, nyvaken, och sömngråten i hela ansiktet. Det var inte alls kul.
Och för att göra allt ÄNNU bättre så kommer någon himla afrikan och säger "Wow, vilken paj!", utan att ens vara ironisk. Det var så ironiskt sorligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta.
Jag ville inte vara någon degkantat rund maträtt, JAG VILLE HEM.
På Lidingötåget var det jätteskumt för jag träffade (eller okejdå, men båda reagerade verkligen på varandras närvaro så nu får det heta så), en kille som jag verkligen visste vem det var.
Men jag kunde inte komma på det, men jag HAR verkligen träffat honom förut!
Och jag visste verkligen att han skulle gå av i Brevik, och det var så självklart att han också gjorde det.
Och han måste känt igen mig också, eller så störde han sig bara på att han inte längre fick ha ett helt fyrasäte för sig själv. HAHAHA, vid närmare eftertanke så är det nog mer logiskt.
Jag borde sova! :)
Kommentarer
Trackback