I wanna be the one to walk in the sun

Okejdå. Nu var det evigheter sen jag skrev. 
När min dator förlorade livskraft och inte ville vakna något mer så gav jag upp.
Nu är jag tillbaka.

I övermorgon flyttar jag till Stockholm. När jag tänker på saken så är det sjukt.
(okejdå, det är väldigt sjukt utan att jag behöver tänka på det också).
Jag har aldrig bott utanför Limhamn, om man bortser från små utflykter och sådant.

Jag vet inte ens om jag kommer klara det. Jag vet inte ens varför jag försöker klara det.
För egentligen vet jag nog. Hur skulle jag någonsin kunna klara det?
Hur skulle jag kunna vara utan alla människor, alla saker, alla allting här nere. Ajdå.
Jag ska visstdå klara det.
Och jag ska tvinga varenda själ att komma och hälsa på mig.
Anledningen till att detta inte är mycket känslsammare än vad det kanske borde vara med tanke på att jag ska ÅKA BORT FRÅN ER är att jag inte har förstått det än. Över huvud taget.

Sanne fick mig att förstå för någon dag sedan. Det var hemskt.
Alexander fick mig att förstå igår.
Det var det värsta jag någonsin gjort att lämna honom, och veta att jag kanske aldrig får se honom igen.
Alexander Alexander Alexander. Världens sötaste och bästaste 1,5åring - alla kategorier.

Idag ska jag packa packa packa. Ingen som råkar veta ungefär hur mycket 20kg är?
Läskigt.